14 orädda män och en ännu tuffare tjej –
enligt obekräftade uppgifter de VSOK:are med flest anmärkningar hos
trafikpolismyndigheten – samlades en solig måndagskväll för att göra upp om
årets mest prestigefyllda KM-titel – klubbmästerskapet i Go-kart.
När dammet lagt sig firade segraren Andreas Eriksson stolt från toppen av prispallen med förstapriset – ett sexpack folköl.
De inledande sex racen i grundomgången bjöd på rafflande strider i jakten på de fem åtråvärda finalplatserna. Någras taktik genomskådades raskt.
Där fanns Edward ”va, prejade jag-någon” Paro som glömt backspeglarna hemma.
Inger ”Piruetten” Gunnarsson var startsnabbast av alla men förväxlade sedan HällaRings välpreparerade asfalt med en balettscen och snurrade sig graciöst bort från en given finalplats.
Johan ”Jag-har-mitt-eget-idealspår” Ahlström tyckte att kurvorna lutade otillräckligt och använde intilliggande gräsvall som stöd vilket gav de luttrade motorgubbarna anledning att höja ett varningens finger.
I ärlighetens namn hade nog endast Perra ”Jag-föredrar-trampbil” Andersson, Thomas ”Måste-det-gå-så-fort” Andersson och Christian ”Hur-lägger-man-i-backen” Svensson fått passera grindarna till en tävlingsarena i vanliga fall. Men några finalplatser blev det ju aldrig tal om med den inställningen.
Övriga fartfantomer sägs ha plankat in på arenan och därefter gjort sig oigenkännliga för spanande trafikpoliser genom att ikläda sig röda overaller och stora hjälmar vilket till publikens tacksamhet gjorde själva arrangemanget uthärdligt att beskåda.
Efter dueller som får helgens krasch på Monzabanan att likna ett dagis under vilostund var finalisterna korade. De engelska bookmakers som fanns på plats hade tre favoriter när maskinerna varvade upp och startflaggan föll. Henrik ”Jag-kör-med-mest-koncentrerad-min” Ortman, Andreas ”Jag-vill-inte-ha-röd-overall” Eriksson och Jonas ”Inte-vill-jag-vinna-det-förstapriset” Lindell som alla kom till finalen med maximala två heatsegrar i bagaget. Johan Ahlström och fjolårssegraren Stefan Persson var också kvalificerade men de som inte fick köra finalen var rörande överens om att det mest berodde på tur.
Finalen beskrevs senare i världspressen som ”det mest råa och skoningslösa som någonsin utspelats på en motorbana” och ingen av de inblandade hade något att invända mot den beskrivningen.
Efter tre fjärdedelar av finalen lyckades Andreas Eriksson i kraft av sin blå overall och låga luftmotstånd (läs: en ganska spinkig kille) rycka åt sig ledningen och kunde defilera i mål där han genast omgavs av 20 snygga groupies och agenter från MacLaren-stallet.
Stefan Persson nådde inte ända fram trots en kraftig spurt utan fick nöja sig med andraplatsen, vilket gjorde honom lite kinkig ända tills han också fick spruta folköl från prispallen.
Johan Ahlström undvek gräsvallen och slutade trea. Förstå-sig-påare hävdade dock att det kunde ha gått bättre om han tagit av sig solglasögonen. ”Det är alltid en fördel att se något”, som en av dem uttryckte sig när bilvraken städats undan.
Jonas Lindell och Henrik Ortman missade båda med en hårsmån pallplaceringar men bar nederlaget som riktiga karlar och tros ha gråtit klart redan till luciahelgen.
Slutligen: Hedersomnämnande åt vår enda kvinnliga deltagande Inger Gunnarsson. Ett tips dock: erbjuder hon er skjuts så tänk efter. Före.
Arrangören kan bara konstatera att devisen ”Tjejer kör sämre än…” ja, ni vet vad, kvarstår tills motsatsen bevisats. Vilket torde ske ungefär vi denna tidpunkt nästa år.
Väl mött då!
Arrangören